fredag 16 oktober 2009

Första snön


Det är något speciellt med första snön. Att se flingorna dala ner sådär försiktigt och vackert som de bara gör under det allra första snöfallet. Denna bild är tagen under en vinterpromenad förra året.

torsdag 15 oktober 2009

Stairway to heaven


Bokstavligt talat.  Otrolig bild.

Bet I can make you smile



These things that have comforted me, I drive away 
This place that is my home I cannot stay
My only faith´s in the broken bones and bruises I display

Have you ever seen a one -legged man trying to dance his way free?

Then you've seen me, I come and stand at every door 
Then you've seen me, I always leave with less than I had before 
Then you've seen me, bet I can make you smile when the blood, it hits the floor 
Tell me, friend, can you ask for anything more? 
Tell me can you ask for anything more?

onsdag 14 oktober 2009

Great Expectations



Charles Dickens klassiska historia Great Expectations är oslagbar. Första, andra, tionde gången och jag sitter ändå där och grubblar när eftertexten börjar rulla. Livslång smärtande kärlek, den gamla damen som efter trettio år vandrar runt i spillrorna av det liv som sedan länge försvunnit. Charles Dickens visste hur man lekte med ordet. Fantastisk. 

tisdag 13 oktober 2009

Min stjärnhimmel


En stjärnklar kväll när vinden viner om knuten får mig tänka på Björkagård sisådär runt 1990. Jag och pappa på väg ner till fåren för att ge dem mat. Himlen ser ut som en sammetsduk överröst med små glittrande diamanter. Jag är ganska dålig på stjärnbilder. Fast några kan jag. På slutet av vägen nästan nere vid ån ligger ladugården. Full med hungriga får. Hö och havre ska det vara. Fast havren är godast. Ibland händer det att jag tar några korn och gnager på själv. Havren är godast. Nu när jag bor i stan kan jag sakna en stjärnklar himmel. För den som bara sett en stjärnhimmel inne stan vet inte vad den pratar om.

måndag 12 oktober 2009

A long gone friend.


Kom att tänka på dig AnnaSarah när jag läste detta. 

"She doesn´t fit in the criteria of a normal friend. We hardly speak - the last time I saw her was two years ago. 

She´s the woman who last week, out of the blue, sent me a beautiful picture of a cherry tree in blossom. It dropped into my inbox at the lowest point of a depressing day, making me smile. 

She is the woman who ask me if I am happy and makes me really think about the answer.  

She is the polar opposite of me as a personality - supplying me with the unpredictability that I don´t have in my life. 

I love her because of the magical way´s she perceives and understands things - books, art, people.

And most important, I can accept her as she stands, as she does me".

Hoppas vi ses snart.

Marilyn et moi